Simma med vilda delfiner i stilla havet
Att ha vågat prova scubadiving

 

 

Jaaa

 

Fördelar helt klart, det är i stort sätt bara positivt. Ända nackdelen är att jag blivit lite stressad när jag lämnat ett sällskap och ska till att hitta nya vänner, för jag inbillar mig varje gång att det är svårt. Men det är inte det! Till exempel i kaikoura, dit kom jag med inställningen att inte försöka skaffa vänner haha, för jag var så trött och ville bara vila upp mig. Men tänk att jag lyckades bli vän med varenda person som checkade in i mitt dorm! Fastän jag va ganska tråkig och outåtriktad. Så enkelt är det, för alla vill bli kompis med alla (i stort sätt).

 

 

Men....... Efter att ha följt stranden ett tag och börjat bli lite irriterad över att det är dåligt skyltat händer en grej. En fågel (som jag till och med blivit varnad för innan "akta dig för den med röd näbb och röda ben") attackerar mig! Efter många skyltar om att man ska hålla sig långt ifrån fågelbona så förstår jag såklart att ja, jag är för nära ett fågelbo. Men jag ser inte det där dumma bot nånstans, så jag provar gå åt olika håll för att se vilket som är rätt. Näääää inget var visst rätt. Fågeljäveln attackerar mig för varje cm jag flyttar mig, jag har lyckats hamna emellan flera.

 

Inser snart att jag är fast, för dom där attackerna var ingenting jag bara ville chansa att springa ifrån. Han flög verkligen emot mig i obeskrivlig hastighet och svängde hotfullt av bara en dm innan mitt ansikte, samtidigt som han kraxade högt och argt. Han ger sig inte och jag är verkligen hur rädd som helst. Står där en ganska lång stund och börjar få panik, han tittar på mig hela tiden och jag kan inte röra mig ur fläcken. Ett par gånger fick jag en attack bara av att vrida på mig..

 

Börjar grina (inte snyfta utan böla som ett barn) i rädsla/panik/övergivenhet å ja allt vad jag nu än kände, och förstog att mitt ända hopp va att någon skulle komma. Samtidigt fattade jag ju att jag gått fel så jag kunde inte räkna med att någon skulle ha vägarna förbi. Men på låååångt håll ser jag snart två människor och börjar vinka hjälp-vinken. Får upp hoppet, men dom ser mig aldrig. Det kändes som i en film när någon på en öde ö ser ett skepp som sen försvinner.... Jag vet att jag låter överdrivet dramatisk men det var verkligen hur dramatiskt som helst att uppleva det här. 

 

En stund senare, fortfarande av oavbrutet böl och stillastående samt ett antal attacker, kommer ett nytt par. Dom strosar omkring långt långt borta länge innan dom ser min hjälplösa vink - och kommer till min undsättning ♥ Mannen tar upp en trästock och sjasar bort fågeln så gott han kan och vid första sekunden den släpper mig med blicken springer jag till damen (fortfarande bölandes). JAG VAR RÄDDAD. I ca en halvtimme hade jag stått där fången av en aggressiv rosenrasande fågel.

 

Väl framme vid slutet ser jag den här tavlan, vid inringningen hände min nära döden-upplevelse (det kändes som att jag antingen skulle dö fågeldöden eller av svält av att ha väntat så länge), och på den udden ser ni en fågelsymbol. Tittar man upp betydelsen bredvid tavlan står det "birds nesting area" JAHA TACK FÖR ATT NI BERÄTTAR DET EFTER JAG FÅTT LÄRA MIG DEN HÅRDA VÄGEN.

 

Jag veeeeeet att jag sa att jag aldrig någonsin var så rädd som när jag skulle hoppa canyon swing, men det här var så mycket värre. Då var jag rädd för känslan, idag var jag helt seriöst rädd för att den där fågelfan skulle skada mig rejält. Ni skulle sett hans långa röda spetsiga näbb och hans målmedvetenhet när han attackerade mig gång på gång! Här hade jag ingen som jobbade med min säkerhet, med att ta hand om mig, med att kunna utrustningen. Det var bara jag och en överbeskyddande mammafågel utan nån som helst empati för människorasen, helt hjälplös var jag. Jag ska vara glad att attackerna bara var hot och inte genomfördes! Min gissning är att hade jag försökt fly genom att springa hade den däremot gjort verklighet av det.

 

PS Ja jag skrek högt av skräck flera av gångerna den flög emot mig. Det kändes inte som att det ens hände på riktigt. Antagligen är det en kul historia att skratta åt framöver, många skrattar säkert redan haha, men just nu minns jag den fruktansvärda känslan alldeles för tydligt. Den mest skräckslagna halvtimmen i mitt liv.

Må ju visa det lilla jag shoppat här i nya zeeland också. Den puderrosa klänningen var nersatt från 60$ till 20 och har supersöt rygg. Axelbanden går i kors med en öppning nedanför krysset.

Den turkosa är i sin tur mitt 3$-fynd!!!! Vet i tusan vid vilka tillfällen den kan komma till användning, men när bytet kräver knappt en tjugolapp av mig är det ju ingenting att diskutera.