Soazig och john, det fantastiska brittiska gifta paret jag hängde med i montenegro, dök upp från ingenstans. Att se dom på gatan i sarajevo var typ den RENASTE GLÄDJEN och det var så himla kul att prata med dom igen. Gång på gång försökte vi avsluta samtalet men det bara pågick och pågick :-D Sånna grymma människor!


Konstig historia på g. Ibland när lokalbefolkningen kämpar med engelskan brukar dom fråga vart man är ifrån, för dom kan franska/spanska/tyska/etc bättre än engelska. Får varje gång svara ett "tyvärr sverige" eftersom min svenska aldrig underlättar vår konversation haha. MEN. I förrgår på kebabhaken börjar denna kille beskriva kebaberna PÅ SVENSKA?! Blev så jäkla paff. Edo från bosnien. Vi småpratade lite, sååååå himla kul, men inte så mycket mer med det. Sen ger han mig sitt namn till facebook utifall att jag behöver tips om stan etc. Han lägger till "jag menar absolut inte att vara olämplig, jag har fru! Blev bara så glad av att träffa dig för mitt "hjärta är svenskt"". Med detta i det fria ser jag inget problem i att umgås - han har ju fru? Så vi bestämmer träff dagen därpå (igår). Igår kom och han var ganska keen att träffas utanför stan, lets go here, lets go there etc. Hade andrews sista ord på tågstationen i bergamo i huvudet "sara please dont be too naive" hahah och kände att nä, att vara vid obefolkning är nog inte så smart. Styr in honom på att bara ses på ett fik. Det var jättekul att prata svenska, ännu mer kul att höra om hans upplevelse som asylsökande i sverige och ja det är trevligt helt enkelt. Han är lite kladdig men jag tänker kulturskillnad, för samtidigt sa han flera gånger att det "inte var något olämpligt". Senare vill han ta med mig till ett fort ovanför stan med vy som är så fint nattetid, men än en gång hör jag andrew säga neeeej sara haha och lyssnar på det. Ljuger lite om bestämda planer men han fattar inte piken. Hör av mig till min kompis matias och bjuder in honom, som berättade i efterhand att han egentligen inte kunde men han hade på känn att nått var fel så han kom till min undsättning. Jag gick hem och duschade (under denna timme skrev edo till mig med smeknamnet sötis och jag var allmänt obekväm). Vi möttes upp allihopa varpå i en kontext jag inte kan beskriva edo säger något om att vi varit på dejt. Jag svarar honom på svenska att nej det har vi inte alls, du sa att du hade fru så vi träffades som vänner. Känner mig så störtobekväm att det inte är sant och försöker smygskriva ett meddelande till matias att vi måste bli av med detta creep. Matias var typ den bästa i hela världen och distraherade edo så proffsigt att jag bara ville tillägna honom en tacksång typ haha. Till slut ljög jag ihop en historia om att måsta gå hem, dom alla följde mig till hostelet, edo ville "walk me up" vilket jag såklart inte ville alls, också sa jag ett kort hejdå. Edo var fortfarande ganska keen på att ta med dom andra till fortet så jag trodde ändå det var läggdags för mig. Men så hade resten visst hittat på massa ursäkter med och till slut fått iväg edo. Jag tittar ovetandes om detta ut över torget och ser matias där nere och börjar ropa, haha kände mig som rapunzel. Går ner och kramar ihjäl honom, flor och annerieke som verkligen skyddat mig så himla bra i den här situationen. Det låter säkert ganska lame men dom var verkligen guld när jag faktiskt kände mig lite rädd för denna 27åriga högst olämpliga man som jag välkomnat in i mitt liv :-P Dom gick all in för att hjälpa mig ur mitt drama och var så himla omtänksamma. Uppskattade det till tusen. Fick en livsläxa av matias när vi gick hem att jag inte skulle sätta mig själv i den där situationen igen hahaha och okej då han har nog rätt. Tur jag inte åkte ut till nån sjö med han som han ville....


Finkompisan som rädda mig ur nöden. Vi gick och firade friheten med en drink


Sen packade vi öl och hikade upp till fortet trots allt!