Så nöjd för det var en personlig struggle att komma upp! Är så extremt mycket räddare för sånt här än vad jag nånsin förstår om mig själv. Bryter ihop i gråt varje gång jag bergsbestigit, men älskar det som ändån. Att aldrig vara rädd är långt ifrån lika modigt som att faktiskt göra det som skrämmer en inte sant :-) Och att klättra berg är för mig bland det modigaste jag kan göra. Grinar alltid på vägen upp men sen känner jag mig som världens bästa varelse på toppen och har sån överväldigande vy att inhalera. Men hur kan det inte vara vrålläskigt att hika längs slingriga pyttestigar precis längsmed overkligt djupa STUP? Ja på riktigt. Utan staket eller något. Och tighta krön där man bara har några stenar som stig runt hörnet, och återigen stupen precis intill. Vet själv att min extrema rädsla i detta egentligenär ganska orationell, och är verkligen aldrig förberedd på den. Detta för jag tror att jag "gått vidare" från min höjdrädsla, främst eftersom jag så sällan känner den. Men så kommer den från ingenstans och bara sköljer igenom mig med sån övertygelse! En stark fysisk känsla som får mig att gråta ungefär samma sekund som den kommer, det finns liksom ingen uppbyggnadsfas som varnar mig. Jag blir inte först bara lite rädd, utan jag blir direkt livrädd.