OM ATT PLUGGA NÅGOT MAN HATAR

 

För första gången i mitt liv känner jag geniun förståelse för dom som bara inte klarar av att gå i skolan för att det är så tråkigt. Visst, plugga har väl inte riktigt varit KUL för mig, men alltså om jag bara visste hur mycket tråkigare man kunde ha det. Hur mycket man faktiskt kan h-a-t-a skolan, och hur omöjligt det då blir att få till det. Nu vet jag. Här har jag blivit inkastad i en mastersutbildning i political sciences (vilket betyder att alla andra har MINST 3,5 års erfarenhet inom ämnet) vilket, enligt mig, är typ världens tråkigaste ämne. Inget som helst intresse finner jag i att lära mig dessa saker. Denna syn gör plugget något så OUTHÄRDLIGT att jag aldrig känt på maken tidigare. 

 

Mina kurskompisar har redan den grundläggande kunskapen, dom kan prata utantill om dessa ämnen. Dom behöver bara applicera den i argumentationer, diskussioner och källbelägga den med krävd kurslitteratur. Själv börjar jag ju helt från noll. När föreläsaren refererar till ett "självklart begrepp" som "alla redan känner till", och därför inte alls definierar det, får jag i smyg googla fram vad det jäkla fenomenet ens har med att göra. 

 

Tidigare i mitt liv när något skolarbete känts som en utmaning, så har jag som ändå aldrig tvivlat på min kapacitet för det. Klarar jag inte tentan direkt klarar jag ju den sen, det vet jag helt säkert. Aldrig har jag, ens för en sekund, tvivlat på att jag kommer klara psykologprogrammet. Vill jag vara kvar på linjen är jag helt övertygad om att jag kommer klara det!

 

Här däremot... Är jag genuint oroad över att faktiskt inte fixa det som krävs. Vill till och med skriva till min syv och fråga vad tusan som händer om jag kuggas på min erasmus. Vad händer med kommande termin hemma? Hur mycket blir jag återbetalningsskyldig? Fy fan, dessa är de värsta känslorna i hela världen. Känner mig helt dum i huvudet när saker som är rättså självklara för mina klasskompisar, är helt omöjliga för mig. Får påminna mig själv varje dag om att jag är både utanför mitt intresseområde och utanför min kapacitet; för hallå när jag pluggade med marijana häromdagen och hon pratar helt utantill om alla dessa saker, visar det sig att detta är hennes TIONDE TERMIN inom ämnet. Hennes tionde termin. Tänk er att sätta typ en fysikstudent på SISTA terminen av psykologprogrammet? Hur fan skulle det gå liksom?

 

Så här sitter jag i studielokalen och tar en ledsen selfie istället. Har iallafall skrivit 1,5 sida av min hemtenta idag så det var ju alltid något. 

Hejhej!
Jag har läst din blogg hur länge som helst och kände mig bara helt tvungen att lämna en liten kommentar. För jag fattar precis hur det känns för dig, att inte få till när allra andra får til. Jag hadde precis samma problem för några år sen. Jag har själv alltid varit god på att plugga, hålla frister, förberede mig, studere generellt. Självklart var några ämnen lite ''torra'', kanske för att jag inte hadde något interesse, eller kände nått behov för informationen dom gav mig. Men jag pluggade och tester blev tagna, tentor blev skrevne, det ordnade sig liksom alltid. Men jag hadde ett ämne som gjorde mig så fruktansvärt frustrerad. Jag minns att jag satt som ett frågetecken under varje föreläsning och tänkte att ''jaha, jag kan nog inte va den ända som inte fattar det här'', men det va just det jag va (eller det kändes så iallafall). Mina vänner hadde inga problem med ämnet och fick bra betyg, men inte jag. Men jag ville inte ge upp, så jag pluggade och pluggade, det tog så himla lång tid för mig att fatta något i det här ämnet.. Men betygen va fortfarande inte precis bra (precis över IG, typ G--, haha). Jag är en sånn som alltid har tänkt att när man kuggar i ett ämne är det ens eget fel, men jag känner inte så längre. Jag la ner både tid och arbete i det här ämnet, men kom mig ingen väg. Det hjälpte mig väldigt mycket att plugga mycket själv först (så jag inte kände mig så trög jämfört med mina vänner) och senare få hjälp av dom jag gick i klassen med (tycker ofta att medelever är bättre på att förklara än lärare). Jag tuffade mig genom två år och fick en VG i belöning, fan vad glad jag blev! Men det var stunder där jag var hopplös, jag läste mig också upp på vad som händer om man kuggar osvosv, så jag förstår din oro!

Nu blev det här en lååång kommentar, men kände bara för att berätta att du är inte ensam om att känna dig som gör! Det är en oroväckande känsla, specielt när man annars är riktig god i skolan. Bara håll huvudet uppe, inte va för hård mot dig själv och gör ditt bästa försök! Lycka till!