Idag är det en månad sen jag stog på konvaljevägen med mina resväskor, redo att åka! Det har gått så sanslöst fort och jag vill bara stoppa tiden så att detta aldrig tar slut. Den första månaden här i italien har blivit helt annorlunda än vad jag någonsin kunnat föreställa mig. Jag var beredd på att känna mig ensam till en början när man ännu inte har kommit så nära någon, men det hände inte alls. Min tillvaro kan snarare beskrivas som motsatsen till ensam. Har människor runt mig nästan hela tiden och har haft så mycket kul med dom, jag vet inte hur många gånger jag skrattat så att magen gjort ont! Och utöver forli har jag redan hunnit besöka inte mindre än SJU andra platser, ofattbart va? Har haft sån obeskrivlig tur med allt här (oturen i början visade sig ju bara leda till supertur sen) och jag är mest tacksam över min lilla forlifamilj i form av dudu, andrew, giovanni och lorenzo. Men oroa er inte kära umefamilj och (min biologiska) östersundsfamilj, jag har ej glömt er!