Home sweet home. Hur fantastiskt sicilien och alla andra ställen än må vara, är lyckan att kliva ut från tåget på forlis station obeskrivlig varje gång. Speciellt inatt! Har haft en såååå bra semester men mer om det kommer senare, först ska jag dokumentera hemkomsten.

 

När vårt flyg landade sprang vi ut, sprang igenom hela flygplatsen och skyndade oss som aldrig förr för att komma till tågstationen. Vi hade egentligen redan missat sista tåget, men vi höll något litet hopp om att det kanske kunde vara lite sent. Vi gav dock upp för vi var inte bara "lite sena" utan snarare 20-25 minuter. Desperata försökte vi hitta varje lösning vi kunde, vilka tåg som fortfarande gick och hur vi kunde ta oss till forli därifrån, för vi ville verkligen hem. Dels trötta efter 14 timmars resande så vi ville inte vara fast i bologna till morgontåget kl 6, men dels saknade vi våra vänner och det var ett stort event i forli vi ville på. Till slut inser vi dock att vårt tåg var 50 (!) minuter sent, så extremt överlyckliga sitter vi på tåget hem tio minter senare!! Halv två på natten är vi hemma, tar en kvart till att duscha och svira om och skyndar iväg till piazzan där alla vi känner var. Å ingen visste att vi skulle komma för vi hade sagt att vi definitivt inte kommer hinna med sista tåget :-) Överöstes med kramar pussar jubel och whaaat aareee yooou dooooiiing heeereeeee?! Åh, vi hade saknat vår forlifamilj så mycket. Det var så himla kul att se alla. 

 

Det här är någonting som betyder så mycket för mig för jag vet hur det är att inte riktigt ha några vänner, hur det är när ens frånvaro respektive närvaro knappt märks, efter tre väldigt ensamma år på gymnasiet. Att ha vänner som älskar en är inget jag tar för givet och fylls därför med sån ohanterlig lycka i sånna här tillfällen. När jag verkligen känner att jag älskar mina vänner och dom utan tvekan älskar mig tillbaka. När jag har en kramkö framför mig av folk att slänga mig över efter fem dagar isär. När några springer mot en över piazzan vid den överraskade åsynen av en. Katy, vrålhärlig tjej men som jag inte är supernära med, sa "sara hur länge har du varit borta? Fem dagar? Och alla har saknat dig så himla mycket, som om det vore veckor isär. Titta hur glada alla är att se dig! Redan dag tre kände vi bara nä nånting är fel, vart är sara?". Å beth och fabian frågade om jag alltid varit den personen, varpå jag undrar vilken person? "Den som alla älskar". Vilken komplimang va. Svarade med ett skratt att nä verkligen inte, att jag varit rättså utstött under gymnasiet. Fyllde i att det såklart verkligen inte är något att tänka på nu, för idag är jag den lyckligaste människan på jorden. Men dom säger ändå "om det får dig att känna dig nå bättre så kan jag säga att här älskar ALLA dig".

 

Åh, det här inlägget låter så himla kaxigt, men för en där bra vänner inte alltid varit något självklart är det här det absolut lyckligaste som kan hända. Och min blogg är trots allt min dagbok och det här är en stund jag vill kunna se tillbaka på och minnas i detalj. Säger absolut inte att alla bara tycker att JAG ÄR BÄST, utan att jag tycker att alla mina vänner är bäst och att dom dessutom tycker det om mig tillbaka. Helt jämlikt alltså, precis så som relationer ska vara :-) Älskar er.